Ett hjärta. Strax före 30.

När jag var yngre trodde jag att jag var större än jag var. När jag nu ser tillbaka ser jag en liten flicka, med naivt blå ögon, och ett längtande hjärta som var öppet för allt, som inte förstod sig på så mycket av livet, som hon trodde.
Men. Hjärtat har gått sönder, sårats, rivits i bitar, så många gånger, för många gånger. Och de naivt blå ögonen blir för var gång gråare.

Samma flicka har nu en kvinnas hjärta som längtar, precis som då. Men jag är rädd, rädd för att gå sönder, rädd för att vara naiv, rädd för att vara ensam, rädd för så mycket.

Om 15 år? Kommer jag då se tillbaka till kvinnan strax före 30. Vem kommer jag se då? Kommer jag tänka samma sak? Vad är jag rädd för då?